Ett märkligt fynd har nyligen hittats på området där Åviks glasbruk i Finland tidigare låg: en del av ett hänge till någon slags dekoration. Av motivet på föremålet kan man se att det har anknytning till berghanteringen. Frågan är vad det har använts till och varifrån det kommer.
Åviks glasbruk i Somero socken i Finland ägdes i slutet av 1700-talet av Fredrika Bremers far, åboborgaren Carl Fredrik Bremer, men 1811 såldes det till bröderna Johan och Wilhelm Gadolin. Johan Gadolin var Finlands förste kemist och var den som påträffade den första sällsynta jordartsmetallen, senare kallad yttrium, efter fyndplatsen Ytterby gruva. Glasbruket brann upp 1833 och blev aldrig återuppbyggt. Kan det funna illa tilltygade föremålet ha med branden att göra?
Johan Gadolins brorson Axel Gadolin övertog troligen fastigheten några årtionden därefter. Denne blev professor i artilleri-teknologi, men viktigare var att han drogs till mineralogin och geologin och var en ivrig mineralsamlare. Han var ledamot av flera lärda samfund och akademier, både finska, ryska och svenska. Kan han vara anledningen till att fyndet finns på Åviks glasbruks ägor? I hans levnadsbeskrivning står att ”talrika ryska och utländska ordensutmärkelser kommo Gadolin under hans tjänstetid till del”.
Axel Gadolin (1828-1892) general och mineralog, behängd med otaliga medaljer.
Föremålet kan vara ett uniformtecken eller ett utmärkelsetecken dvs. en belöningsjetong eller medalj. Att den avbildar ett motiv som är vanligt inom bergshanteringen tycker jag är tydligt. Det är en slägga samt en kilhammare eller som det även kallades ett ”stenjärn” (ty. Schlägel und Eisen, sv. hammare och kil) som länge har varit en symbol för bergshanteringen. Tillsammans med dessa verktyg ligger det ett otänt gruvbloss, som är torrvedsstickor omslutna av vidjor (jämför till exempel med min vinjett ovan och även med Bergshögskolans emblem).
Bergshögskolans emblem med två gruvbloss
Formen på ”hänget” är däremot mycket ovanlig. Om man förutsätter att den är avbruten vågrätt tvärsöver, så innebär det att den troligen skulle ha varit rund med en uppstickande tunga ovanför. Detta är en ovanlig form för en medalj eller utmärkelsetecken. Kan man dra någon slutsats av det? Bergshanteringens symboler brukar å andra sidan placeras nederst på en medalj, vilket motsäger att föremålet skulle ha varit större, såvida inte någon text har fyllt nederdelen. Har det kanske bara varit en treuddig uniformsbeteckning som hängt på en mössa eller bröstficka?
Kan riktingen på öglan längst upp ge några ledtrådar till vad märket kan vara till för? Den går alltså i riktingen vänster-höger i stället för framåt-bakåt. Och vad är det för en lodrätt ”stav” som avbildas över släggan och hammaren? En merkuriusstav? En sådan brukar symbolisera handel.
Materialet är metall, oklart vilken, och storleken ca 28 x 28 mm. Upphittaren kommer att överlämna fyndet till Museiverket i Helsingfors. Om du har några tips eller upplysningar som kan klargöra ursprunget till detta märkliga föremål, skriv då gärna något i kommentarsfältet eller mejla mig.
För några veckor sedan fick Jernkontorets bibliotek besök av en förening med intresse för gamla aktiebrev och obligationer: Svenska föreningen för Historiska värdepapper. Naturligtvis kollar jag då vad det i Jernkontorets samlingar finns av gamla aktiebrev från bruk- och gruvföretag. Efter en del letande visar det sig att vi i alla fall har fyra stycken i original:
Guldsmedshytte Slifverwerks bolag (1856)
Guldsmedshyttan är en vackert belägen ort vid sjön Råsvalen i centrum av Bergslagen. Bruket har en lång och mångskiftande historia. Redan under medeltiden bröts bly- och silverhaltig malm i en gruva belägen nordväst om den egentliga byn. Både kung Karl Knutsson Bonde och Gustav Vasa hade intressen i Guldsmedshytte silvergruvor. I slutet av 1700-talet gjordes åter försök att utvinna silver, bl.a. i ett bolag med Gustaf III som delägare.
Gruvorna hade således genomgått många olika öden när lantmätaren Erik Elzvik, en av de mest framgångsrika malmletarna i Sverige, under 1843 inmutade flera områden kring Guldsmedshyttan. Erik Elzvik ansågs äga övernaturlig förmåga att upptäcka malmer. Han brukade nattetid göra sina efterforskningar på andras gruvfält eller i deras närhet. Vid dessa tillfällen var han iklädd en gammal nattrock, under vilken han dolde en ytterst känslig kompass, möjligen även en slagruta. Ville han vara helt säker på att ingen missvisning kom av minsta järn som han kunde ha i kläderna, klädde han av sig spritt naken, innan han granskade gruvkompassens visning. Eftersom han var så framgångsrik i malmletning sades det bland folk att han hade bistånd av Bergfrun.
Erik Elzvik (1795-1862), berömd gruvletare.
År 1848 bildade han så Guldsmedshytte Silfwerverks bolag. Det blev under en kort period näst efter Sala silvergruva den största silverproducenten i landet och stod för mer än hälften av all blytillverkning i Sverige. Men det blev osämja mellan Elzvik och bolaget. År 1857 lämnar Elzvik därför bolaget. Bolaget fortsätter silverutvinningen ännu några år, men malmen tar slut och 1868 bildas i stället järnverksbolaget Guldsmedshytte Bruks AB, som idag fortfarande finns i form av ett gjuteri.
Sala Silfververks Aktiebolag (1888)
Nästa aktiebrev är också från en silvergruva, nämligen den mer kända Sala silvergruva. Den hade visserligen sin storhetstid under 1500-talet, men brytning förekom ända in på 1900-talet. Sala gruvfält ägdes sedan 1500-talet av Kronan, men arrenderades sedan 1682 av Sala Bergslag. Detta var en typ av kooperativ företagsform med bergsmän som delägare. När så silverpriset började sjunka på 1870-talet överlät staten gruvfältet med full äganderätt till Sala Bergslag, som sålde det till nybildade Sala Silfververks Aktiebolag.
En av anledningarna till att det bildades ett aktiebolag var att då kunde verksamheten inrikta sig på annat än silverproduktion. Och redan året efter bildandet började bolaget köpa aktier i andra gruvor. En av grundarna och sedermera verkställande direktör i bolaget var August Heberle. Han var född i Tyskland men uppväxt i Falun, och tillsammans med sin bror utnyttjade han en teknik för att utvinna silver från avfallet efter vaskningen, det som kallas ‘after’. Bröderna själva blev förmögna, men bolaget däremot gick i konkurs 1894. Om det finns ett samband däremellan har jag däremot inte lyckats utröna.
August Heberle (1854-1907), direktör vid Sala Silfververk
Dalarnes Bergolje AB (1869)
Det är inte bara under 1980-talet som Siljansringen i Dalarna har varit föremål för höga förhoppningar rörande olika fyndigheter. Redan under 1730-talet berättades det om en bonde som hämtade sin smörjolja från Osmundsberget vid Siljansringens östligaste avsnitt.
År 1859 lyckades man i Amerika hitta bergolja för första gången och en oljeindustri växte snabbt upp. Efter detta utbröt i Sverige ett frenetiskt sökande efter oljefyndigheter, den så kallade oljefebern. Siljansringen kom då åter i fokus och flera bolag bildades i anslutning till de förmodade oljetillgångarna. Ett av dessa var Dalarnes Bergolje Aktiebolag. Bolaget bildades 1869 och började borra samma år. Enligt bolagsordningen hade bolaget som ändamål att ”på Osmundsbergs, Änderåsens m.fl. byars ägor, tillgodogöra sig de därstädes möjligen förefintliga tillgångar av olja och bergtjära, men även eventuella mineralfyndigheter”.
Men efterhand som tiden gick och ingen olja hittades, blev allmänheten mer skeptisk till de optimistiska oljebolagen. Efter endast några år av träget borrande fick de flesta bolagen lägga ned verksamheten mellan 1870 och 1872. Så även Dalarnes Bergolje Aktiebolag.
Efter oljebolagens resultatlösa provborrningar i Dalarna fick de utstå mycket hån från den tidens satiriker. Ur: Söndagsnisse 1869.
Värt att notera är att år 2013 började ett nytt företag åter igen undersöka möjligheterna rörande olja och gas under Siljansringen. Man får hoppas att det blir mer framgångsrikt än dess föregångare.
Nasafjells Aktiebolag (1890)
Nasafjälls otillgängliga silvergruva i Lappland alldeles vid gränsen mellan Sverige och Norge, är ju mest känd för sin utvinning av silvermalm under 1600-talet. Med hjälp av samer och deras renar transporterades malmen då till Piteå silververk vid kusten. Men vid flera tillfällen därefter gjordes det flera försök att återuppta gruvan. Ett av de mer omfattande var under den så kallade andra Nasafjällsepoken 1770-1810, men det nya bolaget som då bildades lyckades aldrig få till stånd någon betydande bly- eller silvertillverkning.
Med jämna mellanrum under hela 1800-talet fanns emellertid planer på att återupptaga gruvorna. År 1889 bildades ett nytt bolag, Nasafjälls Aktiebolag. Enligt bolagsordningen skulle bolaget idka gruvdrift och ”annan därmed i samband stående verksamhet”. Detta bolags förslag var att något smältverk inte skulle uppföras, utan själva malmen skulle exporteras från den norska hamnen Mo i Rana. Man planerade att anlägga en sju kilometer lång linbana från gruvfältet ner till Mo i Rana och att där uppföra ett vaskverk samt arbetarebostäder.
Men efter att ha lagt ned betydande summor på uppförande av stugor och utförande av några få undersökningar, stannade det hela av. Bolaget ägde bestånd in på 1920-talet, men ombildades någon gång vid denna tid till den ekonomiska föreningen Andelsägarna i Nasafjälls Silvergruvor u.p.a. Denna förening säljer slutligen samtliga sina utmål till Bolidens Gruvaktiebolag 1946. Men man ska inte tro att Nasafjäll därmed blev ett ointressant objekt för investerare. Så sent som 1959 önskade ett norskt bolag överta malmen från Boliden. Det norska bolaget fann dock att transportkostnaderna skulle bli för höga. Men vem vet, kanske kommer en ny teknik eller nya transportmöjligheter i framtiden att skapa en ny Nasafjälls-epok.
Idag för hundra år sedan, den 28 juni 1917, invigdes Oxelösunds järnverks första masugn med tillhörande koksverk. Tillkomsten av en masugn vid Östersjöns vatten har både danska, finska och franska inslag.
Det var fyra ingenjörer som tillsammans kom på idén att det vore gynnsamt med tackjärnstillverkning i Oxelösund. Dessförinnan var Oxelösund sedan 1870-talet en betydande hamn för utforsling av kol och malm från Grängesbergsgruvorna. Hamnen med kol- och malmupplag ägdes av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund som även ägde Grängesbergsgruvorna. Oxelösunds betydelse låg i den djupa hamnen, som under största delen av året var tillgänglig för djupgående fartyg. Vid hamnen fanns därför upplagsplatser för malm och kol.Läs mer »
Fredagen den 28 april har stålindustrins internationella organisation World steel association utlyst till Steel Safety Day. Man vill genom detta understryka hur viktigt det är med säkerheten på arbetsplatserna inom stålindustrin. Det är fjärde året som en sådan dag tillkännages. Denna gången är fokus ställt på ’fallande föremål’ (Falling objects).
Sveriges första lagstiftning rörande arbetsmiljö handlade just om yrkesfara inom industri och hantverk. Lagstiftningen, som kom 1889 och fick namnet yrkesfarelagen, fastslog att arbetsgivaren i princip är skyldig att förebygga fara för liv och hälsa i arbetet.Läs mer »
På modemässan i Stockholm tidigare i veckan visade modedesignern Naim Josefi upp en klänning skapad av paljetter gjorda av stål. Stålet i klänningen är tunnare än ett hårstrå och är tillverkat i Munkfors av Voestalpine Precision Strip. (Se film på SVT:s webbsida)
Men kläder av järn och stål är ingen ny idé. Möjligtvis tänker man främst på kläder som ska skydda kroppen mot stötar och slag, dvs. stålhjälmar på huvudet och stålhättor på skor. Vad beträffar stålkläder för den övriga kroppen är det väl främst medeltidens rustningar som kommer i åtanke. Men då invänder kanske någon att en rustning enbart hade ett funktionellt syfte och inte var något mode för att se vacker ut. Men under slutet av medeltiden blev rustningen mindre effektiv som skydd. Då blev den i stället ett konstfärdigt ’klädesplagg’ som visades upp vid processioner och festspel. Ungefär som filmstjärnor visar upp sig med sina kreationer på premiärens röda matta.Läs mer »
”Man tager vad man haver” behöver inte endast vara ett uttryck som är giltigt inom kokkonsten, utan kan även gälla för alla mänsklighetens försök att anpassa sig till omgivningen med hjälp av nya påfund och uppfinningar.
Framställning av järn och stål har alltid skapat en mängd olika restprodukter. Omkring masugnar och smedjor har legat högar med slagg, resterna från järntillverkningen sedan järnet i malmen skiljts från gråberget. Sedan åtminstone medeltiden har dessa slagghögar varit en resurs lätt tillgängliga för att användas till enklare byggnadsändamål, t.ex. att lägga ett golv eller ett tak.Läs mer »
I måndags fick ett antal bilder från Jernkontorets bruksbildskatalog vara med på ett hörn i SVT:s program Vem tror du att du är? (Finns på SVT Play: svtplay.se/video/10233853. Det visades sju illustrationer tagna direkt från Jernkontorets bildbank på webben: jernkontoret.se/bildbank.
Jernkontorets webbaserade bildbank är av journalister en ofta anlitad källa till att illustrera modern järn- och stålframställning. Men en stor del av bildbanken består av äldre illustrationer av Sveriges bergshantering. Dessa äldre bilder består inte bara av olika slags originalbilder, utan utgörs framför allt av fotografiska kopior av alla i Sverige förekommande illustrationer av gruvor och bruk, den så kallade Jernkontorets bruksbildskatalog.Läs mer »
