Från risker och faror till säkerheten främst

25 april, 201725 april, 2017 jkyanLämna en kommentar

Fredagen den 28 april har stålindustrins internationella organisation World steel association utlyst till Steel Safety Day. Man vill genom detta understryka hur viktigt det är med säkerheten på arbetsplatserna inom stålindustrin. Det är fjärde året som en sådan dag tillkännages. Denna gången är fokus ställt på ’fallande föremål’ (Falling objects).

Sveriges första lagstiftning rörande arbetsmiljö handlade just om yrkesfara inom industri och hantverk. Lagstiftningen, som kom 1889 och fick namnet yrkesfarelagen, fastslog att arbetsgivaren i princip är skyldig att förebygga fara för liv och hälsa i arbetet.

Inom gruvhanteringen har olycksfallen naturligtvis varit fler än vid järnverken. I gruvorna hanterade man sprängmedel, stenblock kunde lossna och falla ned, djupa schakt kunde vara oskyddade för gruvarbetarna, ventilationen kunde sluta att fungera. Gruvarbete skördade också flest dödsoffer. Gruvorna kunde däremot redan före yrkesfarelagen ha egna lokala olycksfallsförsäkringar.

Arbetet vid järnverken var emellertid inte heller utan risker för hundra år sedan. Masugnsgasen var brandfarlig och giftig. Syrorna vid betningen av plåtar var frätande. I smedjorna kunde arbetarnas fingrar bli krossade. I valsverken var klämning och krossning vanligt. Smederna andades in ohälsosamt koldamm och i valsverk och gjuterier var lungkatarr vanligt.

*För inte så länge sedan arbetade man direkt på golvet i valsverken med hetorna, vilket medförde stora risker. Foto från bandvalsverket vid Hellefors bruk 1926. Foto: E. Walldow.*

En allvarlig olycka inträffade i september 1950 i martinverket i Hofors bruk, då en arbetare skulle ta ut det så kallade slitfodret ur en skänk ned i slaggrytan. Plötsligt släppte hela bottenramningen: mannen får en 150 kilo tung slaggklump över bröstet, faller baklänges och slår huvudet i en järnbock. Två man skyndar genast till, lyckas med gemensamma krafter lyfta bort den tunga slaggklumpen. Men förgäves. Följande dag dog den skadade. Dödsorsaken var ett brott på skallen. Polisen kallades direkt efter olyckan till platsen för att göra en brottsundersökning. Men något brott, annat än det på mannens kranium, rapporterades inte. Men med hjälm hade troligen mannen överlevt.

Men när började man egentligen använda hjälm i järn- och stålverken? Det var först i början på 1960-talet som hjälm allmänt började brukas inom stålindustrin. Frågan är hur detta gick till. Var det ett allmänt påbud som gick ut till alla järnbruk samtidigt eller var det något järnbruk som gick före och visade på nyttan av att skydda huvudet i en arbetsmiljö med mycket hängande last och maskiner i rörelse? Vad det kanske till och med frivilligt med skyddsutrustning? Det vet jag inte. Möjligen har någon läsare någon information eller kanske till och med en egen erfarhenet om detta. Berätta gärna i så fall i kommentarsfältet.

Fagersta01 — *Gjutning i kokiller i Fagersta omkr. 1960 utan hjälm …*

Fagersta02 — *… och samma process omkring 1967 med hjälm.*

Slutligen vill jag bara återge de från 1890-talet korta men gripande anteckningarna från en arbetare, som efter att ha förlorat ett ben av ett sprängskott i gruvan, tack vare olycksfallsförsäkringen fick ett nytt konstgjort ben. Med kärnfull prosa skriver han:

25 Maj Förderfvade jag mig.
25 Aug. For jag från lazarettet.
29 For jag till Stockholm och märkte mig benet [dvs. måttade ut benet].
10 Nov. Fick jag ut olycksfallspängarna.
5 Dec. Fick jag benet.

/YA

Kläder av stål

3 februari, 20173 februari, 2017 jkyan2 kommentarer

På modemässan i Stockholm tidigare i veckan visade modedesignern Naim Josefi upp en klänning skapad av paljetter gjorda av stål. Stålet i klänningen är tunnare än ett hårstrå och är tillverkat i Munkfors av Voestalpine Precision Strip. (Se film på SVT:s webbsida)

Men kläder av järn och stål är ingen ny idé. Möjligtvis tänker man främst på kläder som ska skydda kroppen mot stötar och slag, dvs. stålhjälmar på huvudet och stålhättor på skor. Vad beträffar stålkläder för den övriga kroppen är det väl främst medeltidens rustningar som kommer i åtanke. Men då invänder kanske någon att en rustning enbart hade ett funktionellt syfte och inte var något mode för att se vacker ut. Men under slutet av medeltiden blev rustningen mindre effektiv som skydd. Då blev den i stället ett konstfärdigt ’klädesplagg’ som visades upp vid processioner och festspel. Ungefär som filmstjärnor visar upp sig med sina kreationer på premiärens röda matta.

johan-georgs_rustning_ — *En konstrik rustning tillhörande kurfursten av Sachsen, Johan Georg I. Foto: Rüstkammer, Staatliche Kunstsammlung, Dresden.*

Inom bergshanteringen hade under medeltiden endast de främsta bergsmännen, de s.k. mästermännen, tillstånd att bära en ”järnhatt”. Detta var inte för att skydda huvudet i gruvan utan för att tillsammans med svärd, sköld och vapenhandskar visa sin överhöghet och vid behov upprätthålla ordningen. Detta medan gruvarbetarna nere i gruvan inte hade något som helst skydd för huvud eller kropp.

Då det gäller ”stålkläder” särskilt gjorda för kvinnor tänker man främst på det s.k. krinolinmodet som kom på 1850-talet och höll sig populärt drygt tio år framåt. Man hade tidigare haft flera lager kjoltyg undertill för att göra kjolvidden bredare, i syfte att midjan skulle se desto smalare ut. Tack vare krinolinen, en ställning av fjäderstål och trä, slapp man de tunga tygsjoken undertill.

fru-benedicks-1 — *Carolina Benedicks (1820-1869) gift med brukspatron Otto Benedicks på Gysinge, iklädd en krinolinklänning. (Jernkontorets porträttsamling)*

Detta gjorde att man möjligen kan tacka modeindustrin för uppkomsten av kallvalsning av järn och stål i modern mening. Första tiden framställdes krinolinfjädrarna av dragen ståltråd som sedan utplattades i ett valsverk. Först senare tillverkades de genom mera utvecklad kallvalsning. Bland annat i England gjorde man krinolinfjädrarna av plåtband som man skar upp i längder. Just Munkfors bruk som nu är aktuellt med stålklänningen på Stockholms modemässa var ett av de bruk som tillverkade stålfjädrar för krinoliner. Under denna period i början av 1860-talet tillverkade Sverige omkring 10 000 ton av detta specialstål, vilket var mer än t.ex. Norges samlade stångjärnsproduktion vid samma tid.

krinolinverkstad — *Interiör från en verkstad i Annaberg, Tyskland, grundad 1861, där krinolinställningarna färdigställdes.*

Men som i allt mode, kan det gå till överdrifter. Kjolvidden blev vidare och vidare. Till sist skapade detta inte bara praktiska svårigheter när två kvinnor skulle mötas i dörröppningar utan t.o.m. svåra olyckor när de vida kjolarna lätt tog eld av de vanligt förekommande kaminerna. Klänningarna blev då en dödsfälla som var svår att snabbt ta sig ur.

okant-bruk-1860-talet — *Två damer i ljusa krinolinklänningar framför ett okänt bruk i Värmland. Foto från 1860-talet. (Jernkontorets bildsamling)*

Detta mode var rådande under hela 1860-talet, och ersattes efter hand av den s.k. turnyren, som kan sägas vara en halv krinolin, dvs. klänningen stod ut endast där bak. Fortfarande användes dock fjäderstål till dessa och även till de populära korsetterna, där i synnerhet Sandvikens jernverk var en av de större tillverkarna av bandstålet.

I denna snabba exposé över järn och stål i kläder kan man slutligen nämna den utrustning som kallades just ”järnklänningen”, dvs. hand- och fotbojor, hals- och midjering med tillhörande kedjor. Den användes som straffredskap även i Sverige in på 1800-talet. Från denna gamla ”järnklänning” till den moderna stålklänningen på modemässan är det tack och lov ett väldigt långt steg, eller…?

fange_503f07c19606ee533e000890 — *Den s.k. järnklänningen.*

Att bygga med slagg från grunden

18 november, 2016 jkyan1 kommentar

”Man tager vad man haver” behöver inte endast vara ett uttryck som är giltigt inom kokkonsten, utan kan även gälla för alla mänsklighetens försök att anpassa sig till omgivningen med hjälp av nya påfund och uppfinningar.

Framställning av järn och stål har alltid skapat en mängd olika restprodukter. Omkring masugnar och smedjor har legat högar med slagg, resterna från järntillverkningen sedan järnet i malmen skiljts från gråberget. Sedan åtminstone medeltiden har dessa slagghögar varit en resurs lätt tillgängliga för att användas till enklare byggnadsändamål, t.ex. att lägga ett golv eller ett tak.

Idén att även gjuta byggnadsblock av slagg för att användas såsom tegel i byggnader kom från England till Sverige under 1740-talet. Men gjuten slaggsten kan lätt kan bli spröd och därmed spricka. För att åstadkomma tjänligt slaggtegel krävs därför att man är noga med vilken malm som används, vilken kemisk sammansättning slaggen har och även med vilken hastighet avsvalningen görs efter gjutningen. Med sedvanlig noggrannhet från bergsvetenskapsmän och med ekonomiskt stöd från institutioner såsom bergskollegiet och Jernkontoret fick man under 1700-talet bättre kunskap om på vilket sätt slaggen kunde bli lämplig för byggnadsändamål. Detta gjorde att man började uppföra alla möjliga slags byggnader i olika stilar och med olika byggnadsteknik.

Slaggtegel var även ett lämpligt eldfast material för ugnar eftersom det kunde tåla höga temperaturer. Den första masugnen där man använde slaggtegel i masugnspipan uppfördes på 1750-talet vid Söderfors bruk i Uppland. Det var brukets masmästare Anders Grönberg som var initiativtagare till denna nyhet. Detta ansågs så betydelsefull att bergskollegiet rekommenderade Jernkontoret att belöna honom för hans goda initiativ. Ryktet om Anders Grönbergs uppfinningsrikedom spreds sig tydligen, eftersom han fick ett anbud från Norge, men Jernkontoret gav honom 1 200 daler i belöning jämte en silvermedalj, under villkor att han stannade i Sverige. Jernkontorets välbekanta övermasmästare Sven Rinman och hans kollega Bengt Andersson Qvist bidrog från denna tid till att flera masugnar med slaggtegel uppfördes i Bergslagen.

Dessa historiska fakta men även många redogörelser om kulturen kring slaggens användning i byggnader finns återgivna i en bok med titeln Slaggsten och slagghus – unika kulturskatter utgiven av Balkong förlag. Författaren Ann-Marie Gunnarsson har tidigare utkommit med skriften Hus av slagg i Jernkontorets bergshistoriska rapportserie. Denna informationsrika skrift från 1994 om ett område föga behandlat i litteraturen har tyvärr länge varit slutsåld.

slaggsten-och-slagghus

Tro däremot inte att denna bok är en nyutgåva av den tidigare skriften. I den tidigare versionen låg betoningen något mer på det tekniska. Denna nya utgåva beskriver naturligtvis även den tekniska bakgrunden, men lägger mer vikt på det sköna och det kulturellt värdefulla i slaggstenen och byggnaderna. Till detta bidrar i hög grad Peter Nybloms fotografier av både slaggstenens skiftande färger och former. I hans fotografier av slaggstenshusen framträder både de konstfärdiga detaljerna och byggnadernas sammanhang i omgivningen.

boxholms_kyrka_den_12_oktober_2008_bild_8 — Boxholms bruk hade en stor produktion av slaggtegel och Boxholms kyrka byggdes av slaggtegel, dels då detta till ett billigt pris kunde erhållas på platsen, dels för att framhålla sambandet mellan bruket och kyrkan. Kyrkan invigdes den 12 september 1897. Foto: Västgöten.

Den nya boken tar också inte bara upp byggnader av slagg från järnframställningen, utan även slaggtegel från koppartillverkningen, vilket också har använts i byggnader, i synnerhet kring Falun. Dessutom finns utförliga kapitel om byggnadernas kulturella värde och deras vård och underhåll. Eftersom den sortens slagg från träkolseldade masugnar inte tillverkas längre är dessa hus viktiga att bevara för framtiden. Ett värdefullt bidrag i boken är därför också kapitlet om hur man kan använda gamla byggnader av slagg, med flera kreativa exempel.

När träkolet slutade användas som reduktionsmedel och bränsle i masugnarna upphörde produktionen av slaggtegel helt och hållet. Slagg från dagens moderna masugnar kan inte gjutas till block. Däremot fortsätter människans förmåga att använda det som hon har till hands för olika ändamål. Nutidens masugnsslagg används till vägbeläggningar, insats i cement, glas och mineralull och säljs ofta under benämningen hyttsten eller hyttsand. I ett samhälle byggt på kretslopp uppfattar man alltid restprodukterna som en resurs och inte som ett avfallsproblem. Våra bevarade byggnader uppförda av slagg är ett tidigt exempel på detta.

Till vänster: Masugnsslagg används ofta som en förstärkning och isolering på större och mindre vägar. Till höger: Finkrossad s.k. hyttsten – ett underlag väl passande för hästsport. Foton: SSAB.

En bild kan säga mycket

15 september, 201615 september, 2016 jkyanLämna en kommentar

I måndags fick ett antal bilder från Jernkontorets bruksbildskatalog vara med på ett hörn i SVT:s program Vem tror du att du är? (Finns på SVT Play: svtplay.se/video/10233853. Det visades sju illustrationer tagna direkt från Jernkontorets bildbank på webben: jernkontoret.se/bildbank.

Jernkontorets webbaserade bildbank är av journalister en ofta anlitad källa till att illustrera modern järn- och stålframställning. Men en stor del av bildbanken består av äldre illustrationer av Sveriges bergshantering. Dessa äldre bilder består inte bara av olika slags originalbilder, utan utgörs framför allt av fotografiska kopior av alla i Sverige förekommande illustrationer av gruvor och bruk, den så kallade Jernkontorets bruksbildskatalog.

Det var under 1920-talet som Jernkontoret lät sammanställa en katalog över bruksbilder i privat och offentlig ägo. Genom uppsökande verksamhet inventerades, katalogiserades och avfotograferades drygt 2400 bilder i privata samlingar, i museer och andra offentliga arkiv och institutioner. Glasplåtarna finns fortfarande kvar. Den person som åstadkom detta var amanuensen Sixten Rönnow, och man imponeras av den arbetsinsats som han gjorde.

Katalogen innehåller uppgifter om motiv, konstnär, konstart och tillkomstår. Även ägare har förtecknats. När det gäller konstverk som ägs av offentliga institutioner torde förhoppningsvis ägaruppgifterna fortfarande vara aktuella, men för konstverk i privat ägo har naturligtvis förhållandena förändrats sedan 1920-talet. Vill man ha bilderna i färg från originalen får man alltså göra litet detektivarbete.

I bildbanken på Jernkontorets webbsajt finns nu omkring 4000 äldre bilder inskannade. De flesta i tyvärr endast i svart-vitt, eftersom de kommer just från bruksbildskatalogen. Det finns ytterligare några hundra bilder i Jernkontorets bruksbildskatalog som ännu inte har blivit inskannade. De kommer förhoppningsvis att bli det inom kort.

Sökmöjligheterna på bildbanken är tyvärr något trubbiga förutom beträffande ort, konstnär och år samt bildens titel och kategori. Någon egentlig indexering av bilderna har ännu inte skett, dvs. att i detalj tillfoga varje bild lämpliga sökord. Söker man en genrebild för att illustrera en företeelse kan det vara svårt att finna lämplig bild. Detta kanske även SVT upptäckte i sitt val av bilder till speakertexten, som inte alltid stämde till hundra procent.

Om någon undrar vad bilderna i SVT:s program egentligen föreställde så kommer de här i samma ordning som de visades i programmet:

umax2908 — *En stångjärnsbärare i Järnvågen. Akvarell 1828 av Adolf Ulrik Schützercrantz.*

Järnvågen vid Slussen i Stockholm var den plats där stångjärnet från Bergslagen samlades för vidare utskeppning. Det vägdes upp och kvaliteten kontrollerades. I vågböckerna antecknade vågmästaren järnets vikt, sort, ägare, eventuella avgifter och vart skeppningen skulle ske. Än i dag heter området kring Slussen Järngraven.

De som arbetade i järnvågen kallades järnbärare. Dessa var kraftiga karlar som bar ut, vägde och staplade järnet. Han bar oftast fem stänger åt gången, vilket motsvarar ungefär 40 kilo. På axeln hade han ett dyna av läder, vilken var försedd med en vinklad järnskiva som skydd mot hals och huvud.

umax1156 — *Ramnäs. utsikt mot Schenströmska från Tersmedens hus. Tuschlavering 1806 av Gustaf Silfverstråhle.*

Sedan 1700-talets början finns det två herrgårdar i Ramnäs. Bruket var nämligen delat på två ägare, familjerna Schenström och Tersmeden. Först 1834 samlades Ramnäs under en enda ägare. Bruket utvecklades därefter till ett av de mer betydande järnverken. År 1874 ombildades bruket till ett aktiebolag, och man startade samtidigt tillverkning av kätting, vilket fortfarande är företagets stora produkt.

umax1584 — *Vällnora. utsikt mot masugnen. Akvarell 1802 av Olof Nyblaeus.*

Masugnen i Vällnora ligger i Knutby socken i Uppland och ägdes 1802 av J. H. Lefebure. Den utnyttjades i huvudsak för Rånäs bruks räkning. Den var verksam fram till 1890.

umax2026 — *Utsikt av Toppöfallet vid Trollhättan. Akvarell 1787 av Jonas Carl Linnerhjelm.*

umax2025 — *Utsikt av Gullöfallet och Ekeblads sluss vid Trollhättan. Akvarell 1787 av Jonas Carl Linnerhjelm.*

Dessa båda bilder från Trollhättan på 1700-talet visar vilka krafter som fanns att hämta från de stora fallen. Men det dröjde innan järnhanteringen kunde utnyttja dessa krafter. Det var endast i de mindre åarna som vattenhjul för att driva bälgar och hammare kunde uppföras.

umax2142 — *Österby. Utsikt från masugnen mot bruket. Akvarell 1787 av Jonas Carl Linnerhjelm.*

Ännu en akvarell av Jonas Carl Linnerhjelm. Denna gång från Österby bruk i Uppland. Linnerhjelm reste över hela Sverige och utgav även sina brev under resorna i tryck. Under dessa resor skapade han sina lyriska utsikter över lummigt inbäddade herrgårdar, bruk och forsar.

umax2290 — *Dannemora. Utsikt av Jord- och Ödesgruvorna. Akvarell 1800 av Gustaf Nyblaeus.*

Dannemora gruvor var den främsta gruvan för Upplands vallonbruk. Jord- och Ödesgruvorna tillhörde Dannemoras mellanfält och ägdes i början av 1800-talet av Leufsta, Österby och Gimo bruk.

John Cockerill och Sverige

1 juli, 20161 juli, 2016 jkyanLämna en kommentar

Det belgiska verkstads- och industriföretaget Cockerill firar 200-årsjubileum nästa år. Företaget bildades 1817 och hade under 1800-talet ett av de största järnverken och verkstäderna i Europa som även tillverkade lokomotiv och annan maskinell utrustning. Nu efterlyser det nuvarande företaget Cockerill Maintenance & Ingénierie spår efter företagets verksamhet i flera länder: Call for evidence.

John Cockerill hette mannen som startade företaget i orten Seraing i det forna furstbiskopsdömet Liège i Belgien (furstens sommarpalats är nu företagets entrébyggnad). Det var alltså i samma järnproducerande område i Vallonien som många av de tilll Sverige invandrade vallonerna under 1600-talet kom ifrån. Johns Cockerills far hade kommit från England under 1790-talet och grundat en fabrik för tillverkning av textilmaskiner i Belgien, vilket bidrog till spridandet av textilindustrin utanför England.

Slottet_Cockerill-Seraing — *Palatset i Seraing, tidigare sommarställle för fursten av Liège, numera entrébyggnad för Cockerill Maintenance & Ingénierie (CMI). Foto: Flamenc.*

Med sin fars fabrik som grund byggde John Cockerill upp ett industriområde i Seraing med masugnar, valsverk, gjuteri, flera ångmaskiner samt mekaniska verkstäder för tillverkning av industriell utrustning. Sju masugnar hade järnverket som mest. Företaget ägde också stenkolsgruvor och textilfabriker. Det kom att ta initiativ till flera nya konstruktioner och metoder, som t.ex. Belgiens första koksmasugn, puddelstål av kokstackjärn, den första blåsmaskinen driven med masugnsgas samt det första lokomotivet i kontinentala Europa tillverkat år 1834.

Vad hade då Sverige för kontakter med företaget Cockerill? Finns det några spår i Sverige av Cockerill-företagets verksamhet eller dess efterträdare? Nja, Eftersom företaget under 1800-talet var en svår konkurrent för svenska järnverk består spåren i flesta fall av rapporter från besök av svenska ingenjörer, som studerar, granskar och imponeras av de enorma mångsidiga anläggningarna och deras utrustning i Seraing. Det finns flera reseberättelser i Jernkontorets annaler där besökare är imponerade av anläggningarnas modernitet och funktionalitet. I slutet på 1800-talet och under första hälften av 1900-talet riktas också tillverkningen mycket mot krigsindustrin. Cockerills tornkanoner finns bland annat i norska befästningar. Sverige däremot har ju haft en egen tillverkning av krigsmateriel. Efter andra världskriget har i alla fall svenskt samarbete funnits med Cockerill-Sambre som företaget hette under en period i slutet av 1900-talet.

Känner du till något ”bevis” på Cockerills verksamhet i Sverige? Något byggnadsverk, fotografier eller andra föremål med anknytning till företaget. Ta då gärna kontakt med CMI: john.cockerill@cmigroupe.com eller tipsa i kommentarerna.

Cockerills industrier gjorde i alla fall en stor påverkan på en känd svensk ingenjör. När metallurgen Gustaf Ekman, som senare införde lancashiresmidet i Sverige och vars vällugn skulle bidra till användandet av valsverk i Sverige, besökte Seraing år 1829 fick han sin överrock stulen. Då han vandrade till fots, som han ofta gjorde under sina resor, över de blåsiga höjderna utan rock på vägen från Seraing till Liège, ådrog han sig en svår förkylning. Denna förkylning satte igång en astma, som sedan barndomen legat slumrande, och som därefter plågade honom under hela hans återstående liv så snart han blev utsatt för förkylning eller stark sinnesrörelse.

Vallonskt pris

21 juni, 201621 juni, 2016 jkyan1 kommentar

Österby bruk har vunnit ett förnämligt pris; ett pris för att ha bevarat det kulturella arvet efter vallonerna på ett föredömligt sätt. Det belgiska utrikesdepartementet och Konung Baudouin-stiftelsen har nämligen instiftat ett pris för att uppmärksamma belgiska kulturarv utomlands. Österby bruk är den första mottagaren av detta pris. En prisceremoni hålls i morgon den 22 juni i Österbybruks bruksmiljö och den belgiska ambassadören samt landshövdingen i Uppsala län kommer att vara närvarande. Läs mer om bakgrunden och motiveringen på Stiftelsen Österbybruks Herrgårds webbplats.

Vallonerna kom ju huvudsakligen från nuvarande Belgien till de uppländska bruken. Framför allt till Lövsta och Österby bruk. Denna migration skedde under första hälften av 1600-talet, då de holländska affärsmännen Willem de Besch och Louis de Geer lockade hit arbetare till sina industrier. Arbetarna lockades främst av bättre ekonomiska förhållanden än i sitt hemland, där krig även hade brutit ut mellan Spanien och Nederländerna.

vallonsmed_b302 — *Vallonsmed från Forsmarks bruk i Uppland. Akvarell av J. W. Wallander omkr. 1870. Från Jernkontorets bildbank.*

Antalet till Sverige invandrade valloner och således även vallonättlingar är emellertid ofta starkt överdrivna (så även i prismotiveringen). Knappt 900 familjer kom till Sverige mellan 1615 och 1655. En del av dessa återvände dessutom tillbaka till sina hemländer. Man måste också notera att långt ifrån alla som kom till Sverige var smeder eller masmästare. Betoningen på dessa yrken bland vallonerna har länge skapat en romantiserad bild av dem. Övervägande delen av de invandrade vallonerna var kolare, skogshuggare och körare.

För övrigt var det en anmärkningsvärd erfarenhet när Jernkontorets bergshistoriska höstmöte 2005 hölls i Louvain-la-Neuve i den vallonska delen av Belgien. Då tycktes inte medvetenheten vara stor hos den gemene belgaren om valloner och Vallonien. Det kunde då upplevas som om svenskar kom för att upplysa belgarna om deras egen region. Sedan dess har medvetenheten om Europas olika regioner som bekant ökat, på gott och ont. Flera böcker på franska om Vallonien och vallonernas historia har utkommit. I vårt bergshistoriska sammanhang är framför allt en bok viktig, utgiven 2003: De fer et de feu, l’emigration wallonne vers la Suède. Olika författare beskriver här den vallonska emigrationen till Sverige ur ett belgiskt perspektiv.

de fer et de feu_b302 — *En bok som har påverkat: Järnet och elden, den vallonska utvandringen till Sverige.*

Denna bok bidrog också mycket för den vallonska självmedvetenheten och till de regionalpolitiska strömningarna. Om detta är av godo eller om det kommer att skapa regionala spänningar även i Belgien, såsom i Spanien och Skottland, det får framtiden visa.

Malmsmide

10 juni, 2016 jkyan4 kommentarer

SSAB, LKAB och Vattenfall har nu annonserat om att man har siktet inställt på att försöka producera stål med hjälp av vätgas som reduktionsmedel i stället för kol och på så sätt undvika masugnsprocessen med dess koldioxidutsläpp. Men att tillverka järn och stål direkt från malmen utan att behöva gå via smältning i masugn har länge varit en dröm för många metallurger.

De gamla direkta järnframställningsmetoderna, bl.a. så kallat rännverkssmide, där den smälta malmen gick direkt till smidning hade varit exempel på sådana metoder. Dessa var emellertid inte lämpade för större industriell tillverkning. Men de gav hopp om att det skulle vara möjligt att i större skala kunna tillverka tillräckligt gott järn och stål utan masugn. Detta var i återkommande perioder ett hägrande mål för 1700- och 1800-talets metallurger.

Flera framstående metallurger lade fram olika hypoteser och gjorde olika försök under 1700- och 1800-talet med att tillverka smidbart järn i större mängder förutan en masugn. Det skulle vara en fördel att slippa ”de ofantliga, kostsamma och mycken risk underkastade masugnarna”, som professorn och föreståndaren för Falu bergsskola Joakim Åkerman uttryckte det i Jernkontorets annaler 1844, där han även gjorde en noggrann genomgång av äldre tiders direkta järnframställning.

I sekelskiftet mellan 1700- och 1800 talet var det i synnerhet en person som ihärdigt pläderade för att man skulle tillverka både järn och stål på ett mer, som han kallade det, ”naturligt” sätt och inte gå via omvägar som masugnsprocessen. Olof Åkerrén, en av bergsmekanikens märkesmän, hade en uppslagsrik fantasi och var en föregångsman i den svenska ingenjörskonsten. När andra hade givit upp efter att den nya kemiska teorin hade klarlagt järnframställningens verkliga förlopp i masugnen, revolterade Åkerrén. I ett särskilt tillägg till sin skrift om blåsverken från 1805 hävdade han att det måste finnas en viss förädlingsprocess som är naturens egen. De omvägar som den indirekta järnframställningen gick framstod för honom som ”sanna avbrott ifrån naturlärans anvisningar och ifrån dess lagar”.

Han ansåg att själva konsten att tillverka järn ännu var ofullkomlig: att järnet i masugnen först skulle förorenas av kol, för att sedan avkolas i smideshärden till stångjärn, som ytterligare därefter skulle kolas upp i brännstålsugnar ”för att få namn av stål” ansåg han vara omvägar och onödigt besvär. Han ställer frågan hur man skulle kunna avskilja syret i den allra första smältningen och behålla endast en del av kolet för att direkt få ett rent stål.

Åkerren3 — *Uppslag från Åkerréns ”Tillägg om Jernberedningen i allmänhet” från 1805.*

För att lösa ett sådant problem hoppades Olof Åkerrén på fri forskning. Tack vare denna skulle ”de framsteg som människan ännu gjort i naturläran kunna leda oss här i Sverige till vinnande av en naturlig järn- och stålberedning”. Han förordade entusiastiskt att Jernkontoret skulle ta hand om den tekniska forskningen och att Jernkontoret borde förvärva ett fullskaligt järnverk. Där borde tillfälle beredas att studera hela järntillverkningen från masugn till smedja.

Bortsett från att Jernkontoret skulle äga ett stålverk kan man nog säga att Åkerrén var framsynt. I synnerhet nu med tanke på SSAB:s och LKAB:s initiativ. Det ”naturliga” sättet att tillverka stål kanske nu äntligen är på gång!

Efterord: Olof Åkerrén fick Jernkontorets stora guldmedalj 1811 för sina insatser i bergsmekaniken. Han dog 9 maj 1812 av ”brusten mjälte” vid endast 58 års ålder.

	Jernbloggen \| En dok… på Att bygga med slagg från …
	Sven Sundberg på Kläder av stål
	Anonym på Kläder av stål
	Rikard Högberg på Malmsmide
	Anna T på Vallonskt pris