Från risker och faror till säkerheten främst

Fredagen den 28 april har stålindustrins internationella organisation World steel association utlyst till Steel Safety Day. Man vill genom detta understryka hur viktigt det är med säkerheten på arbetsplatserna inom stålindustrin. Det är fjärde året som en sådan dag tillkännages. Denna gången är fokus ställt på ’fallande föremål’ (Falling objects).

Sveriges första lagstiftning rörande arbetsmiljö handlade just om yrkesfara inom industri och hantverk. Lagstiftningen, som kom 1889 och fick namnet yrkesfarelagen, fastslog att arbetsgivaren i princip är skyldig att förebygga fara för liv och hälsa i arbetet.

Inom gruvhanteringen har olycksfallen naturligtvis varit fler än vid järnverken. I gruvorna hanterade man sprängmedel, stenblock kunde lossna och falla ned, djupa schakt kunde vara oskyddade för gruvarbetarna, ventilationen kunde sluta att fungera. Gruvarbete skördade också flest dödsoffer. Gruvorna kunde däremot redan före yrkesfarelagen ha egna lokala olycksfallsförsäkringar.

Falu gruva
Arbetsmiljö i Falu gruva år 1898.

Arbetet vid järnverken var emellertid inte heller utan risker för hundra år sedan. Masugnsgasen var brandfarlig och giftig. Syrorna vid betningen av plåtar var frätande. I smedjorna kunde arbetarnas fingrar bli krossade. I valsverken var klämning och krossning vanligt. Smederna andades in ohälsosamt koldamm och i valsverk och gjuterier var lungkatarr vanligt.

Hellefors
För inte så länge sedan arbetade man direkt på golvet i valsverken med hetorna, vilket medförde stora risker. Foto från bandvalsverket vid Hellefors bruk 1926. Foto: E. Walldow.

En allvarlig olycka inträffade i september 1950 i martinverket i Hofors bruk, då en arbetare skulle ta ut det så kallade slitfodret ur en skänk ned i slaggrytan. Plötsligt släppte hela bottenramningen: mannen får en 150 kilo tung slaggklump över bröstet, faller baklänges och slår huvudet i en järnbock. Två man skyndar genast till, lyckas med gemensamma krafter lyfta bort den tunga slaggklumpen. Men förgäves. Följande dag dog den skadade. Dödsorsaken var ett brott på skallen. Polisen kallades direkt efter olyckan till platsen för att göra en brottsundersökning. Men något brott, annat än det på mannens kranium, rapporterades inte. Men med hjälm hade troligen mannen överlevt.

Men när började man egentligen använda hjälm i järn- och stålverken? Det var först i början på 1960-talet som hjälm allmänt började brukas inom stålindustrin. Frågan är hur detta gick till. Var det ett allmänt påbud som gick ut till alla järnbruk samtidigt eller var det något järnbruk som gick före och visade på nyttan av att skydda huvudet i en arbetsmiljö med mycket hängande last och maskiner i rörelse? Vad det kanske till och med frivilligt med skyddsutrustning? Det vet jag inte. Möjligen har någon läsare någon information eller kanske till och med en egen erfarhenet om detta. Berätta gärna i så fall i kommentarsfältet.

Fagersta01
Gjutning i kokiller i Fagersta omkr. 1960 utan hjälm …
Fagersta02
… och samma process omkring 1967 med hjälm.

Slutligen vill jag bara återge de från 1890-talet korta men gripande anteckningarna från en arbetare, som efter att ha förlorat ett ben av ett sprängskott i gruvan, tack vare olycksfallsförsäkringen fick ett nytt konstgjort ben. Med kärnfull prosa skriver han:

25 Maj Förderfvade jag mig.
25 Aug. For jag från lazarettet.
29 For jag till Stockholm och märkte mig benet [dvs. måttade ut benet].
10 Nov. Fick jag ut olycksfallspängarna.
5 Dec. Fick jag benet.

/YA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s